
Kollade på svt:s program Svenska hjältar 2008 och kunde inte hålla tårarna tillbaka. Såg inte programmet förra året då det första ut av förmodligen massor ut av dessa sorts live program sändes. Idén till detta har jag ingen aning om vem som står bakom men en stor elogé till dig/er framförallt.
Det får mig att tänka på mina hjältar och vilka som hjälpt mig och stöttat mig genom hela mitt liv. Man får en liten tankeställare och ett tacksamt innre till det man faktiskt har. Min mamma och pappa absolut och inte att förglömma min momma Maj som jag älskar väldigt stort och som betyder mycket för mig. Hela min familj och mina vänner. Men den som ändå har varit
min riktiga hjälte är ändå min älskade syster Maria som räddade mitt liv för 13 år sedan. Utan henne hade jag inte stått här idag. Tänker tillbaka ibland och fylls ut av många känslor på samma gång för allt gick så fort...
^^Maria sommaren -07
Maria och jag julen -06 hemma hos pappa. --->>>Två fina tjejer i blont och mörkt och lika fina blåaklara ögon...
Det var sommar och väldigt varmt. Så varmt att det var hett och man ville svalka sig i vattnet. Jag kom ihåg det så väl för bara dagarna innan hade mamma kommit hem med transporten och lastat ut en ponny jag skulle få låna över sommaren. Juni hette hon och var vit med alla möjliga prickar till färger i hårremmen. Den här dagen tränsade vi hästarna, för det bästa som fanns var att bada och se hur skönt det svalkade även för dom.
Så vi red ner barbacka (utan sadel) till vårt badhus några hundra meter ner från huset. Med oss följde också mamma och hennes dagbarn, som hon hade på den tiden.
Väl nere tog vi oss ett dopp och fick ut hästarna en bra bit. Maria och Ronja simmade iväg en bit och jag följde efter. På vägen in brukar vi ta tag i manen (håret på hästens nacke) och glida med när de simmar, en sådam skön känsla att bara flyta med. Kom ihåg att Maria och Ronja var framför mig och de gick i land och vi kom efter. Väl närmare land gled jag ut av och tog tag i tygeln så den drog bettet snett i munnen på ponnyn jag red och jag hamnade bakom henne, vilket inte hon tyckte om.
Då, i slow motion såg jag hoven komma emot mig och mitt ansikte och sen blev allt
svart....Vaknade till i ambulansen och vår kära granne utbrister
- Men herre gud, kära barn.Trodde jag skulle dö och sen blev det svart igen och det klarnade senare inne på sjukhuset.
Fick berättat för mig hur Juni sparkat mig i ansiktet och jag föll ner i vattnet. Maria hade dragit upp mig och alla som var på plats fick skåda en tjej med bruten käke och en massa blod.
Väl uppe på stranden slängde sig Maria upp på Ronja och galopperade upp till huset och ringde på ambulans och så hämtade de mig med bilen.
Mamma följde med till sjukhuset och där konstaterade de att jag brutit käken på båda sidorna och satt i plattor med skruvar. Som tur var hade jag en gammal hjälm med öronskydd så örat på höger sida klarade sig och tänderna, tack och lov! Käken bröts på båda sidor mellan så det är jag glad över.
Nu idag syns knappt ärret men kan visa sig när det blir riktigt kallt och man kollar noga. En extra smile grop är väl charmigt. ; )
Har ännu inte tackat min syster på det viset jag så gärna skulle vilja göra men jag vet att den dagen kommer. Måste planera lite mer och spara lite pengar. =)
Hade det inte varit för henne hade jag förmodligen drunknat och inte funnits idag.
<<-- Min vackra storasyster. Jag älskar dig!!// evigt tacksamma lillsyrran